Vid hvarje försök att bilda sig till författare måste förarbetet upptagas af att skapa sig en egen form, ett själfständigt uttryck för själfständiga tankar. Detta vare sig man arbetar under inflytande af förebilder eller ej. I någon mån och under någon period af sitt lif gör hvarje skriftställare detta, antingen hans alster af dylikt slag komma till allmänhetens kännedom eller icke. Hans utveckling betecknas då af, att han alltmer blir fri, att han bortränsar det, som är främmande, och blir sann mot sig själf och sträng. Ty det går ej lätt att bryta med ett manér, som man tillägnat sig af andra. Gamla tankar, gamla föreställningar, stämningar och fantasier, födda af reminiscenser från barnaårens och de tidigare ungdomsårens lektyr, omsätta sig gärna i vers, som på grund af sin likhet med gamla kända saker för en främmande ofta taga sig något komiska ut, men hvilka för den, som skrifver dem, synas som direkta foster af honom själf, emedan man vid den antydda åldern tillägnar sig alt främmande med en friskhet och en styrka, som gör det omöjligt för den skrifvande själf att bland alt det myckna osmälta, som jäser inom honom, och som gör, att han känner sig så rik, skilja mellan mitt och ditt. Men kommer så den tid, när själfkritiken
