vaknar, då ser han på sina produkter och gör en inventarieförteckning i sin portfölj. På en bundt skrifver han Tegnér, på en annan Runeberg, på en tredje Heine, på en fjärde Byron. Allt efter omständigheterna. Och är han klok, anställer han så en munter autodafé på de stulna varorna och ser sedan efter, om han ej kan finna tillräckligt inom sig själf. Därefter börjar det egentliga själfständighetsarbetet. Man når aldrig originaliteten med ens. Det kan i början komma att födas många underliga öfvergångsformer, andra intryck komma från annan lektyr och blanda sig med, hvad man själf upplefvat och tänkt. Men den, som är mäktig af detta slags arbete, är på den rätta vägen, om ej att blifva ett geni, så dock att såsom talang blifva gedigen.
Bååth har gått denna väg. Han har haft sin Tegnérsperiod och sin Runebergsperiod, ehuru han ej lemnat den offentligheten i våld, och han har haft så mycket svårare att slå sig fram, som han efter denna tid ej lämnat versen åt sitt öde och kastat sig på prosan, utan sökt att skrifva lyrik med bibehållen originalitet.
Man behöfver just ej läsa mycket af den samtida versproduktionen i vårt land för att se, hur andefattig den i allmänhet är. Man känner igen den ene på den andre. Man känner igen tankarna och man känner igen formen. Får man höra de två första verserna i en fyraradig strof, kan man ibland nästan fylla i de två följande själf. Det är ungefär som vid vissa orkestergångar, där man efter ett par toner känner det följande, emedan kompositören begagnat ett gammalt skema.
