poem få fram alt det, som samvärkar vid väckandet af en stämning, för att dymedels väcka denna stämning, som han själf erfarit, äfven hos läsaren. Och han försmår ej att därvid begagna äfven mera triviala detaljer, dem skalderna eljest försmå, väl vetande, att äfven det mest obetydliga utöfvar sitt inflytande, äfven om de flesta ej göra sig tillräckligt reda härför. Hvar och en vet, att erinringen om en tarflig koskälla kan väcka minnen lika lifliga som någonsin den praktfullaste utsigt.
Bååth värkar genom sinne för detaljen och ännu mer genom förmågan att välja med smak. Han hopar ej iakttagelser endast för att briljera med virtuositet. Han griper ur högen dem, som skänka den åsyftade stämningen.
Vill man se ett annat exempel, läse man En flyttdag i april, Köbenhavn 1881. Scenen är en gata. Han skildrar en mylrande massa af skräp, som ligger i högar utmed trapporna. Han rotar litet i högen, och han visar oss, hvad där fins: »uttrådda skor, tapeter sönderrifna, splittrade glas» etc. Han går öfver till att tala om dem, för hvilka denna dag är en festdag. Krokiga gummor, gulbleka ungar, ett par lumpsamlare. Hvar tager, hvad han kan få. Barnet får sig en leksak, de äldre en liten lättfången förtjänst. Vagnar köra fram med sina kända lass af möbler, speglar och
»Öfverst i ram af gull
Leende tafla, af sol och sommar full.»
Skalden ser på allt detta armod eller halfva välstånd. Som af medlidande slutar han dikten:
»Sakta i taflans sol, som från lasset ler,
Falla smältande, kalla flingor ner.»
