Tekniken är så uppdrifven och så utbredd, att man i fråga om poesi nästan har svårt att skilja mellan äkta och oäkta. Vi äga t. ex. Snoilsky-imitatörer, som gått så långt i virtuositet, att om skaldens namn stode under deras stycken, det säkert skulle vara få, som misstänkte förfalskningen.
När en gammal form är utnött, måste man söka en ny. Men först och främst måste man göra klart för sig, hvari den gamlas svaghet ligger. Svaret härpå torde få sökas däri, att vår tid är trött på abstrakt vers och sträfvar alt mer efter konkreta uttryck och konkreta bilder. Man vill se, hvad skalden skildrar, ej blott känna det intryck, som väckts af de omtalade föremålen. Detta sista gäller naturligtvis i första rummet naturmålningar, åt hvilka Bååth ägnat icke så få stycken. Låtom oss taga ett exempel, så blir saken genast klar. I den första samlingen »Dikter», som Bååth utgifvit, finnes ett stycke, som kallas Sydskånsk sommarkväll. Vi hafva många gånger läst poem med titeln Aftonstämning, I solnedgången, I kvällen, och hvad dessa slags stycken nu allt kunna heta. De kunna vara mästerliga poem eller efterklangsalster. En sak hafva de dock gemensamt. De skildra ett natursceneri i allmänhet. De gifva tankar, som födas af en dylik anblick, stämningar, som skalden haft, minnen, som väckts till lif, förhoppningar och sorger, som anknyta sig till erinringen af en dylik afton. Bååth har försökt något annat. Han har velat skildra naturscenen själf. Det är en bestämd natur, en viss trakt, han diktat om, vare sig han nämt detta i poemets titel eller ej. Och hvad Bååth eftersträfvar, är atti ett lyriskt
