är obetydlig, men dock tillräcklig att vålla oro och trängsel. Och härunder kommer Hasting att bära den unga fransyskan ned till hennes hytt. Hennes nattdrägt faller åt sidan, blottar hennes barm, och i glädjen öfver den öfverståndna faran trycker Hasting en kraftig kyss på hennes bröst. Hon samlade blott kläderna omkring sig och tog godnatt af honom.
Denna tillfällighet var ju, kan det tyckas, snart glömd. Men den efterlämnade dock ett minne. Hasting hade i detta ögonblick känt, att han kunde beherska en kvinna, och det var ju på tillvaron af denna makt inom sig, som han sedan pojkåren tviflat. Med detta minne friskt och lefvande, träffar han Ida, henne, som han förr svärmat för, och som han nu finner gift med en ungdomsvän till sig, Bernhard, ett motstycke till Christian i berättelsen »I Solskin», en utmärkt hygglig och hederlig karl, men i det hela en nolla. Hela anordningen erinrar litet om en fransk komedi, men skildringen af den sofistik, som för Hasting och Ida till randen af äktenskapsbrott, innehåller vida mer psykologi, än man där vanligen bjudes på. Alt sammans kommer naturligt. Bernhard är alltid borta på förmiddagen. Hasting kommer som sin väns gäst ofta på besök. I början bor han där. Under första aftonen kommer han då att tänka på ett och annat. Är hon lycklig med Bernhard? Och hvad var det, som alltid förr stälde dem på krigsfot med hvarandra?
Morgonen därpå var han tidigt uppe och rodde ut på sjön; han kommer för långt bort, tycker det vara för sent att vända om till fru-
