kosten och äter ute på ett litet värdshus. När han kom hem, var kl. 1. Ida väntade ännu med frukostbordet och hade till på köpet varit orolig för Hastings räkning. När han nu kom så sent och då till på köpet måste krypa fram med, att han ätit ute, blef hon helt enkelt förargad. Och i minnet af alla forna små oenigheter dem emellan utbrister hon: »Men hvad har ni emot mig? Hvarför har ni alltid varit så underlig mot mig?» Och nu berättar han alldeles naturligt, lugnt, som när man talar om något förgånget, hela sin kärlekshistoria. Hasting erfor en känsla af behag vid den förtrolighet, som häraf föddes dem emellan. Ida å sin sida var väl bevandrad i »forelskelsernes verden, et territorium så legemlost usanseligt fint, at skjærsommernatsdrommens féeverden, sammenlignet med den, er haandfast og tung. Det er et Skyrige, vevet af ufødt begjær, af ikke tilbleven længsel, af muligheder uden virkelighedsbetingelser.» Hon förstod sig på svärmeriet. Och på den vägen, menar Topsøe, är hvarje äkta man otrogen sin hustru, hvarje hustru otrogen sin man. Räcker det ock blott tiondedelen af en sekund, någon gång kommer det. Och från det lätta svärmeriets halft omedvetna lek stiger begäret lätt till mer och mer reela fordringar. Ida förstod sig på detta slags kärlek, och det var på den vägen, hon kom Hasting till mötes. Hos Hasting fans i början ej mer än en viss lust att se Ida, att njuta af denna förtrolighet, som var honom något så nytt. När en kort tid hade gått, önskade han redan, att han åtminstone ett ögonblick säkert skulle veta sig vara äl-
