Det hus, där han bodde, låg i en enslig bygd. En doktor hade bott där förr, en gammal änkas ende son. En smittosam sjukdom hade för en tid sedan bortryckt både honom och hans hustru. — Det är dagar af ensamhet, dagar fulla af eftertanke och med tillfälle att gå in i sig själf, de, som nu följa för Hasting. Dag för dag försvinner drömmen om denna olycksaliga kärlek för honom, dag för dag förnimmer han större behof efter ett arbete, som han kan göra till sitt eget, hvarigenom han kan blifva nyttig äfven för andra. Och när han så ännu en gång kommer till Kjöbenhavn, då blir det honom ändtligen klart, att han vill blifva läkare igen och slå sig ned i den aflägsna bygden i en afkrok af Jylland. Fröken Rønnow tar farväl af honom på bryggan: »Nu drager De atter ud, Jason, vil De denne gang vinde det gyldne skind?»
»Jeg haaber det sikkert», sagde han, »thi jeg synes, att guderne er med mig ombord.»
Så for han åter ut i verlden, och denna gång hade Jason »vundet det gyldne skind». — Men när han sista gången hade sett Ida, hade hon rodnat, och ute på sjön, just när han kände sig som mest fyld af tanken på den fred, han nu hade vunnit, då var det, något inom honom, som bäfvade af hopp och längtan vid minnet härom.
»Og atter vil det blinke frem i kommende tider, hvordan de end blive, i de urolige og pinefulde, som i dem, der vilde blive omskyggede af fred og hengivelse, atter vil det blinke med hem-
