gång möjligen beredt andra de mest oskylda lidanden och motgångar. Men just natten efter Hastings och Idas färd genom skogen har han dött — läsaren får sjelf tro hvad han vill om dödssättet — och till sin vän Hasting har han lämnat en packe bref eller snarare lösa anteckningar och aforismer, som äro den dödes kärleksförklaring till Ida. Dem får hon nu, morgonen efter det hennes kärlek till Hasting blifvit dem båda medveten. Hon läser dem, medan han är kvar hos henne, och när äfven han läst dem, komma hennes afskedsord till Hasting, domen öfver deras förhållande, vändpunkten i Hastings lif: »Hvor han har elsket mig. Jeg har ikke glemt ham. Det var ham jeg elskede, ham elsker jeg endnu. Det er ingen anden.»
Och härmed begynner ock för Hasting ett nytt skede i hans lif, resignationens kamp, när han måste resignera, han, som ej velat begynna dermed, när han måste kämpa ned inom sig alla stolta drömmar om lycka för att finna lifvets egentliga kärna, hvilken hvarje menniska kan nå, som blott har mod att se, hvar den är att söka. Hasting flyttar ur staden, bort från Idas närhet, och kommer då i beröring med fröken Rønnow, en klartänkande, inåtvänd, arbetsduglig qvinna, hans jämbörding i intelligens, honom öfverlägsen i säkerhet på sig själf. Af henne lär han mycket. Det fins till och med ett ögonblick en möjlighet för honom att blifva förälskad i henne. Men åter är det omständigheterna, som liksom visa Hasting vägen. Eller rättare kanske — genom att aktgifva på omständigheterna finner han vägen.
