anskuelserne» med dess diskussioner och tal om »Kvinden, Hende, om hvem vi drømme i den dunkle, den sommergrønne Skov og ved det rullende Hav, vor Allierede i kampen mod Livets Filistere», eller Stephan i »Daphne», som en gång, drifven af denna obestämda längtan efter något annat än hvardagslifvets prosa, satte sig på tåget och for till Korsör, därifrån han dock ej medförde annat än en »frygtelig Tandpine» och minnet af en resande svensk dam, som han dock aldrig kom i någon närmare beröring med — äro blott profbitar på den spirituella öfverlägsenhet, hvarmed Topsøe alltid behandlar den danska s. k. studentromantiken och i allmänhet hela detta ytliga och tillkonstlade sätt att betrakta qvinnan. Qvinnan, begagnad som retorisk prydnad i tal och sång, är något, åt hvilket Topsøe ler värkligen odödliga löjen.
Fröken Rønnow talar till Hasting om hvad hon kallar »en daarlig Førelskelse». Det fins många sådana. Hvem mins ej Stephan i »Daphne» (= Steensen i »Livsanskuelserne»), som hade blifvit förälskad i Paulas porträtt? I början kände han intet som hälst behof att råka originalet, men när slumpen dock för dem till sammans, öfverflyttar han sin kärlek från porträttet till henne. För sin hälsas skull blir hon emellertid nödsakad att fara utomlands, och som Topsøe uttrycker sig, »det var en ren öfverraskning för Stephan, att han värkligen saknade henne så mycket». Hans beslut är emellertid hastigt fattadt. Han vill fara ned och bekänna henne sin kärlek, och detta vill han göra i det gamla Rom, under Italiens himmel. Han vill
