med ett ord gifva sitt frieri en passande ram. Resan uppför Rhen blir emellertid mindre poetisk. Regn och dimma hela tiden, icke ett spår af romantisk stämning. För att då taga igen det försummade styr han kosan öfver Nürnberg och lyckas verkligen att få svärma en månskensnatt i den gamla fantastiska staden. Där får han dock veta, att hans älskade befinner sig vid Lago di Maggiore. Det var egentligen en missräkning. Ty Stephan hade tänkt sig, att få träffa henne i själfva Rom. Men äfven detta var ju i och för sig ganska tillfredsställande — och så kommer han då dit. Alt går efter uträkning. De fara ut på sjön till sammans, ensamma i en liten båt, just när solen håller på att gå ned, det spegelklara vattnet under dem, Italiens himmel öfver deras hufvuden etc. och då friar han, som han hade drömt sig.
Det är i parentes en egendomlighet hos Stephan, att han alltid, äfven i lyckans mest hänryckande ögonblick, tycker sig sakna något. När han nu kysser Paula, märker han en liten svart lefverfäck vid hennes mun, som han ej sett förr, och som en mindre svärmiskt förälskad menniska aldrig skulle ha tänkt på, men som äfven i detta ögonblick är tillräcklig för att hos Stephan väcka en känsla af misstämning. Här är det »estetikeren» som talar, »estetikeren» i den mening, Kirkegaard skildrat honom i Enten-Eller. Emellertid blifva Stephan och Paula helt prosaiskt gifta, och till en början är nu alt godt och bra. Snart märker emellertid Paula, att något fattas, och hon kommer tämligen fort under fund med hans griller, att människan midt i
