Och dock är han långt mer.
Vi påminna oss, huru Hasting till sist finner sin plats i lifvet och genom hvilka medel han gör detta. För att återgå till den skildring Herman Bang (»Realisme og Realister») ger af Topsøe, så är det en sak, som han där oupphörligt framhäfver, nämligen det blaserade, reserverade och skeptiska, som onekligen finnes hos denne författare. Men trogen sin vana, när han funnit ett dylikt karaktärsdrag, vill Bang snart sagdt icke se annat hos Topsøe än just detta. Han hoppar öfver, hvad som dock just är det vigtigaste, nämligen att både Langsted och Fleming, som äro de förnämsta typer, i hvilka förf. nedlagt sina iakttagelser på detta område, under berättelsens lopp öfvervinna sin vanmakt och tillkämpa eller kanske tillvinna sig en bättre riktning. Då Fleming är den mest framstående representanten för denna själsriktning och då han, så vidt man därom kan döma, värkligen tycks intaga en ståndpunkt, som skalden själf behöft både arbete och energi för att komma öfver, torde det vara lämpligt att nämna några ord äfven om honom.
»Tiden er træt», säger Fleming själf vemodigt. Han själf är också trött. Det är hans fars största sorg, att sonen, som lefver en rik mans lif och har en sådans alla tillfällen att få en anställning, att han ej har lust att taga sig något för, utan går och drifver rent ut sagdt, ser på, iakttager, är kvick och ironisk, gisslar sin omgifnings svagheter och själf ej anser det löna mödan att uträtta något i denna verld af egoister eller narrar, hvars små
