motiv han har en nästan sjukligt intensiv färdighet att upptäcka. Och den verld, i hvilken Fleming skulle uppträda och ingripa, är värkligen af förf. själf tecknad på ett sätt, som ger Fleming fullkomligt rätt i sina sarkasmer. Uppifrån och ned, från de högre lagren till de lägre, framdragas med det finaste gäckeri vinningslystnaden, egennyttan, småaktigheten och kotteriandan, kort sagdt alla lyten, som vanställa det politiska lifvet. Man förstår utan svårighet, att en man som Fleming kan förlora lusten att vara med. De politiska middagarne, ministrarnes åtgöranden, balen på slottet m. m. förråda en iakttagare, som sett detta med egna ögon, och en skildrare, som kan teckna den fina verlden med begagnande af dess eget sätt att uttrycka sig. Och det djupa vemod, som ofta åtföljer ironien, låter oss instinktmässigt förstå, att han känt det samma som Fleming och därför rent af sympatiserar med den djupa bitterhet, som förnämt drager sig tillbaka inom sig sjelf och indirekt ger sig uttryck i sarkasmer, aldrig direkt i klagan eller angrepp.
Harald Holst och hans parti — politiken på landsbygden — utgör dock skildringens glanspunkt. Aldrig har väl Topsøe i så hög grad gjort bruk af sin blick för den makt, det oändligt lilla utöfvar på människohjärtat. Man skrattar aldrig högt, när man läser sådana skildringar, men man ler invärtes ett egendomligt, halft skeptiskt, halft gillande leende. Ty det ligger faktiskt något retande i det slags satir, som så att säga värkar genom att lägga sina föremål under mikroskop. Och man beröres
