de holländska mästarnes sätt att måla erinrande skildringen i »Stilleben» (för öfrigt kanske Topsøes mest formfulländade, på samma gång som hjärtligaste arbete) af den lilla staden med dess lilla gräsbevuxna torg och kyrkklockorna på söndagsmorgonen, som ringa helgen in. Tänk på det ledsamma, det enformiga, det pinsamt ensliga och enahanda, som väntar en på ett sådant ställe dag ut och dag in. Se sedan, hur mycken gedigen mänsklig lycka, Topsøe här har vetat visa oss. Och man skall förstå, när jag säger, att Topsøe aldrig varit större konstnär, än när han här förmått skildra lifvets inre rikedom.
Eller tänk på det ensamma hemmet vid den lilla gatan, prestänkan och hennes dotter i »Jason», på skildringen af skalden och målaren i »Nutidsbilleder» och främst af alt på »skaldens» hem och hans hustru, deras ungdomskärlek och deras lefnads tunga sorger. Sällan har väl en förf. så sympatiskt förstått att använda den mest minutiösa realistiska detaljrikedom, på samma gång han, midt under den sorgfälligaste kritiska analys af karaktärer, hela tiden vetat att bibehålla denna innerlighet i uppfattningen, som, om man undantager hans skildring af politikens män, öfver alt är kännetecknande för Topsøe.
Och till sist har han i skalden och målaren ännu en gång sagt oss sina tankar om konsten och lifvet. Skalden blir en nolla. Hvarför? Ej därför att han saknar begåfning, utan emedan han går utom sin egentliga begränsning och fikar efter en genre, som icke är hans. »Målaren» uppträder långt oansenligare. De båda personerna komplettera
