Den här sidan har korrekturlästs
27
VILHELM TOPSØE.
hvarandra nästan som i en sedolärande fabel. Och det är intet tvifvel underkastadt, att förf. här velat säga oss, att han, målaren, kommer fram, därför att han ej drömt bort sina bästa krafter under dådlös längtan efter ett fjärran mål, utan med fast hand gripit det närmast liggande arbetet och, när detta varit färdigt, haft nog kraft och ro — framför alt ro — för att lugnt gripa till ett nytt. Och när han så arbetat sig fram steg för steg, var han konstnär, ej genom att pocka på en säregen inspiration, utan genom att allvarligt hafva odlat en begåfning, som han själf aldrig öfverskattat.
Månne detta ej är en insats, som den moderna realismen vill göra i det mänskliga medvetandet?
