dessa få detaljer säga dock åtskilligt, som det lönar mödan att erinra, när det gäller att förstå Elsters författareskap. För att begagna ett kändt citat — »detta något säger mer än mycket.»
För det första säger det oss, att Elster fick arbeta länge, innan han blef klar med hvilken uppgift han hade att fylla i lifvet. Se vi på årtalen, då hans berättelser skrefvos, finna vi, att »En korsgang», den första novell af hans hand, som väckte något slags uppseende, daterar sig från 1871. Elster var således, när den skrefs, 30 år gammal, och före denna tid infalla alla de olika försök att finna en lefnadsbana, hvilka voro en följd af den starka inre »Gæring», som han själf talar om.
Vi finna vidare ett drag af allvar och sanningskärlek, som är af så ovanlig art, att jag ej ur någon mans lif kan erinra mig att hafva hört något liknande. Hans första — och så vidt jag vet — sista pjes skulle uppföras på teatern, och samtidigt erhöll förf. all möjlig uppmuntran att utbilda sig till scenisk artist. Elster ansåg själf sin pjäs ej förtjänt att spelas, hvarför han tog igen den. Och för att ej obetänkt hafva satt sin hand till ett arbete, som han ej säkert visste sig vuxen, drog han sig tillbaka från teatern.
Den, som så handlar, kan vara viss om att blifva en karaktär. Huruvida han därför kan vara säker på, att lyckan ännu en gång ler emot honom, är en annan fråga. Men det, som gör detta handlingssätt ännu märkvärdigare, är, att Elster då var »i sitt nittende Aar».
