Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
34
KRISTIAN ELSTER.

Det fins kanske intet steg, som är svårare att taga, än när det gäller att få ett förstlingsstycke uppfördt på en större scen. Man är ej känd. Det är intet »namn», som redan från början fäster vederbörandes uppmärksamhet på arbetet, intet rykte, som förut banat vägen och gjort den åtminstone farbar. Och vinsten — den yttre fördelen menar jag — af att komma fram äger också sin lockelse. Det fins ingen förtattare, som ej äger ärelystnad, och det fins intet inre arbete, som är svårare, än att för sig själf afgöra, om det, som sätter en pennan i handen, är lusten att lysa eller det stilla begäret att gifva röst åt de tankar, som röra sig inom en, och som vilja komma i dagen med den rätt, som uttrycket för en öfvertygelse äger. Och om man betänker, hur svårt det då ofta är att för sig själf skilja godt och ondt, sant från falskt, det äkta från det oäkta, och dessutom hur stark hos den unge lusten är att få vara med, att få pröfva sina krafter och bana sig väg, då skall man sannerligen förstå, hvilken oerhörd själfuppriktighet — om det tillåtes mig att begagne ett själfgjordt uttryck — det erfordras för att gent emot andras loford kunna säga till sig själf: du behöfver ännu vänta. Och man skall erkänna, att en sådan karaktär kan aldrig gå krokvägar. En sådan man är danad till något stort.

Men det, som ligger djupt i en människa, kräfver tid för att komma i dagen, och här i norden växa de ädlare träden långsamt. Jordmånen är karg, vinden skarp, och under långa månader ligger