Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
39
KRISTIAN ELSTER.

gest märker, att faderns onda böjelser gått i arf till deras barn, och att de två, fader och son, bakom hennes rygg ömsesidigt gifva hvarandras dolda anlag fart. En man, som varit på färdvägar uppåt fjällen, har blifvit borta, och hustrun utkämpar nu den tysta inre kampen med sig själf, om hon har rätt att tiga med detta brott, när hon vet, att det gäller två själars frälsning, och när hon klart och tydligt ser, att strafflösa skulle inga band längre hålla dem tillbaka. Hon anger sonen för dråp, fast hon vet, att all hemmets lycka och lefnadsfrid har hon dermed utestängt från sitt eget bo, och sedan sitter hon »ensom med sin Sorg paa de øde Vidder». Det är ett hjältedåd af dem, som ingen ser och ingen talar om, ett af dem, som ingen historia bevarar åt eftervärlden, mesn om det är skaldens ära att låta lefva.

Man har jämfört denna berättelse med Björnsons bondenoveller. Men det låter nästan som en otrolig saga, att man samtidigt ankat om imitation. Efter alt, hvad förut sagts om Elster, är det klart, att hvad han här skildrat, ett ensamt människohjärtas tysta kamp för att inom sin lilla krets vara sann och rättrådig, dess seger och det hopplösa eländet att genom själfva segern, för dess egen skull rent af, allena nödgas lefva det lif, som var kvar »midt i denne rasende Vinter, som tumler sig truende over Dalens ovre Ende, mens Havet begraver dens Haab under den nedre» — det är blott en dikt om hvad Elster sjelf i åratal sett med egna ögon. Och åt detta slags lif skänkte han, hvad han ägde starkast af sympati.