religiösa frågor, ehuru äfven här de sociala ställas i förgrunden.
»En Korsgang» är den första af Elsters noveller, som varit synlig i tryck, oberäknadt några äldre, som nu sannolikt af de flesta äro glömda, och som, att döma af uttalanden, ej varit särdeles framstående. Rudolf Schmidt (Buster og Masker. Kjöbenhavn 1882) omtalar, att Kjeld Horge, ehuru tryckt först i den samling, som under namn af »Solskyer» utgafs efter förf:s död af Alexander Kjelland, varit skrifven samtidigt med nämda berättelse, d. v. s. år 1871.
Trots de olika ämnen, dessa båda berättelser behandla, är det emellan dem ett visst slägttycke, som visst ej gör till en nödvändighet, att de skulle tillkommit på samma år, men som gör denna omständighet mycket förklarlig. Det hvilar öfver dem något kargt och kärft; vida mer än öfver Elsters öfriga tidigare arbeten, något pinsamt tungt och nedtryckt, men ock något oändligt tilltalande, nämligen detta personliga i framställningen, som ändå är, hvad som i första och sista hand afgör, af hvad art ett arbete är, och som för öfrigt är kännetecknande för alt, hvad Elster skrifvit.
Och så känna vi igen denna tyngd. Vi veta, hvad den betyder. Äldre skalder hafva suckat efter sol och vår. De nyare pinas af bristen på fria och modiga tankar.
En »Korsgang» är historien om en qvinna, som, gift med en från början illa känd man, om hvilken man dock efter hans äktenskap trott, att han blifvit en annan, småningom med stigande ån-
