med de idéer, som beherska dem, att själf fara den väg, hans drömmar och tankar så ofta tagit.
Elster hade själf blott en gång varit i utlandet, oberäknadt den vinter, han varit i Kjöbenhavn. Vid utdelandet af stipendier hade vederbörande föredragit andra framför honom. Den väg, på hvilken det nya, som rörde sig i tiden, skulle komma till honom, var derför studiets.
Det är naturligtvis alldeles omöjligt att veta, hvad som sysselsatt Elster under åren mellan 1879, då »Tora Trondal» kom ut, och 1881, då han utgaf »Farlige Folk». Men att en stor och genomgripande förändring försiggått, det är säkert. Ty något nytt är det, som talar i denna bok, och språnget mellan den och »Tora Trondal» är lika stort, vare sig man tänker på hvad som är sagdt eller på förmågan att framställa det sagda.
Ett djupt och starkt tvifvel är det genomgående drag, som mest utmärker »Farlige Folk», ett tvifvel, uppburet af lefvande människokärlek och, så underligt det låter, midt bland tviflet en tro på sanningens makt att dana en människa för lifvet.
Det är, sade jag, alldeles omöjligt att veta, hvad som framkallat denna förändring. Men man gör säkert intet våld på sanningen genom den förmodan, att det religiösa tviflet, den upproriska nitälskan för dem, hvilkas lif går förbi utan något af alt det, som i mera förfinade hem gör lifvet ljust och gladt, och i etiskt hänseende en stark obenägenhet att böja sig under hvad som vanligen förstås med moral, att detta jämte mycket annat, särskildt hans bestämdt uttalade anslutande till uppfattningen af såväl reli-
