gion som moral såsom något blott relativt, föränderligt — varit tankar, som länge och obestämdt lefvat sitt tysta lif inom honom, innan de trädde fram i dagen.
Ingenstädes har Elster såsom här behandlat sitt älsklingstema, hur en människa kan klämmas till döds af små, ständigt nötande, pinande förhållanden i lifvet, hur äfven den stoltaste nacke kan böjas under det mest föraktliga ok, hur det trötta tviflet, som gifver leda vid alt, ej det friska, sunda, som bjuder pröfva och som väcker till energi, kan få makt med en människa, när hon dag för dag sett, hvad hon håller heligt, trampas under fötterna. Men han har ock skildrat den resignation, som ej består uti att släppa en öfvertygelse, utan i förmågan att vänta och värka i smått, när det ej blef en förunnadt att som fältherre gå i spetsen för de nyfödande tankarnes härar.
Den gamle Holt, fadern, hade länge varit ledare för det oppositionela partiet inom den lilla staden, dit händelsen är förlagd. Han är en af dem, hos hvilka hängifvenheten för en öfvertygelse är starkt uppblandad med väsentligen främmande element. Hans frihetskärlek t. ex. har från början otvifvelaktigt varit äkta, men har under årens lopp öfvergått till uteslutande hat mot de maktägande. Oädelt behandlingssätt, känslan af att ligga under för en öfvermakt, som ej alltid hade rätten på sin sida, och måhända också i någon mån begäret att helt enkelt herska hade värkat detta. Vid bokens början hör emellertid Holt till sin hemorts »mindre välkända personligheter», »Han hade intet ondt
