gjort egentligen, men …» Och detta »men» var som vanligt särdeles innehållsrikt.
Det var en tid, när sonen, Knut Holt, delade sin faders tro på »folkets sak», när han höll glödande tal om »folkets man, som bar framtidens bild i sitt öga», när äfven han tog lifvet på ett sätt, som inom kort skulle hafva slutat med »att göra honom omöjlig». Fadern såg detta, och han visste ock, hur en fruktlös kamp mot hvad Aslaksen i »En Folkefiende» kallar för »de lokale Myndigheder», har något i sig, som gör menniskans synkrets trång, hennes tänkesätt småsinta och oädla, hennes handlingar ofta af tvetydig art. Och den gamle Holt sade till sig sjelf, att den unge Holt var ett bättre öde värd än att slita ut sig för ingenting, och han sade till honom: res, se, lär och kom åter med fördubblad kraft att föra »folkets sak». — Det var hans dröm, att sonen en gång skulle upptaga hans gärning och lyfta makten från deras skuldror, som nu innehade den.
Och så for Knut Holt bort för att lära, »hvad der er at se over de høje Fjelde». Men han kom ej åter, sådan som fadern hade hoppats. Den Knut Holt, som for bort, var en stormande entusiast; den, som kom åter, var — eller trodde sig vara — en kall skeptiker, som kallade alt, som förut hänfört honom, för nonsens. Det hade synts honom på det slags studieresa han gjort, som om det uteslutande var en kamp, som fördes i verlden, den mellan de mätta och hungriga, den mellan dem, som hade makten, och dem, som ville hafva den. Han hade med ett ord fått leda vid alt detta prat
