konsulen», som han ännu kallas af folket, hvilket mindes hans fader. Han är sträf och korrekt, affärsman till och med i sin broderskärlek, är van vid det gamla och vill, att alt skall gå som i gamle konsulens, faderns, tid. Men bakom detta lefver en annan människa. Unge konsulen må sitta på den gamla gunghästen nere i källaren och profva vinet till middagen, gammalt vin i gamla, dammiga flaskor, i sällskap med sin bror, legationssekreteraren, och berätta gamla historier; han må bedra sin broder med låtsad affärsmässighet, som denne ej förstod sig på, för att få låna honom pengar; eller han må på dödsbädden, när samme broder gråtande lutar sitt hufvud mot kuddarna, i afvisande ton svara doktorn: »min broder skal ligge netop der, hvor han ligger» — i alt detta är det människan, som hos denne formernas man bryter formerna. Man förstår obetingadt Worses ord: »Gamle konsulen var en missfornøiet Mand. Hele hans Liv var en indestengt Kamp mellem det gamle og det nye. — — — Men han kunde ikke faa de uensartede Strømninger at forliges i sitt Liv. Det umodne, stormende, ukorrekte i den nyere Tid var ham aldeles modbydeligt; og naar hans store Retsindighet tvang til ham at erkjende Sandheden, som laae bag, saa var det ikke langt fra, at han ærgrede sig».
Jacob Worse är representanten för det nya, liksom konsul Garman för det gamla. Och det är egendomligt att iakttaga, hvilken skilnad det är mellan honom och den föregående diktarperiodens oroliga naturer. De drömde, de diktade, de ka-
