stade sitt lif öfver bord, när värkligheten ej motsvarade deras förhoppningar. Worse har varit i Paris, och han kommer hem med hufvudet fullt af nya idéer. Men han svärmar ej för dem, han söker en punkt, där han kan låta dem värka. Och han får i stånd en arbetareförening, där han särskildt lägger sig vinn om att meddela arbetarne, hvad som för dem kunde vara af praktisk nytta att veta. Men han är fritänkare, och ehuru man aldrig ens hört, att han i detta hänseende drifvit propaganda för sina idéer, är han dock snart nog utträngd från sin plats som föreningens ordförande. Och så är han satt i bann. Hans mor gråter öfver honom, och hela den lilla staden har på ett eller annat sätt att skaffa med fritänkaren. Då drog sig Worse till baka. När det var så stor skilnad på hans åsigter och deras, han ville gagna, var det ej värdt att börja om igen med onyttiga försök. Han arbetade utan mål, utan egentlig förhoppning, men han arbetade, träget, ihärdigt, om ock med en kväfd bitterhet, hvars enda bot dock var arbetet själft.
Härtill kommer nu fru Garman, som tyckte om teologer, god mat och mjuka länstolar, alt under en ständig klagan öfver lifvets tyngd; kandidat Johnsen, som, gripen at kärlek till fröken Rakel Garman, strax tror sig färdig som reformator, talar ut sina tankar från predikstolen och, »lugnad» af prosten Sparre, tre dagar där efter förnekar dem; samt fröken Rakel själf, den stolta fröken Rakel, som tror hvar man feg, när han tiger med sin mening, som tror sig älska kandidat Johnsen, därför att han vågar tala, men när hon ser, att han ej förmådde
