Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
67
ALEXANDER L. KIELLAND.

hålla ut, kallt vänder honom ryggen. Tag så prosten Sparre med sina hvita lockar, sitt evigt ljusa och fredsälla smil, sin glatta hand, med hvilken han sakta skjuter till sidan hvarje för hjorden farlig ulf; därefter pastor Martens, epigonen i jesuitism, som mild och instälsam vinner allas hjertan och af prosten Sparre lärt konsten att tysta ned i st. f. att strida emot — och ni har en föreställning om den värld, af hvilken Madeleine Garman så plötsligt blef en medlem.

Ty om någon hufvudperson finnes i denna roman utan hjelte, är det hon. Åtminstone synes hon ligga författaren närmast om hjertat, äfven när hon ej blef den hon bort, eller kanske allra mest just då.

När hennes far, legationssekreteraren Richard Garman, kom hem från utlandet efter ett förspildt lif och slog sig ner som fyrmästare i hemorten, förde han med sig en liten svarthårig flicka, enda återstoden från hans gamla lif. Vid hafvet och med hafvet till lekkamrat växte hon opp, med föga bildning, men sund till kropp och själ. Hennes vän är en ung fiskare, Vente-Per, och hennes nöje att sköta en båt. Men när fadern en gång blef rädd för att vänskapen mellan de båda unga kunde blifva väl varm, lät han henne flytta in i staden till sin broder, unge konsulen.

Alla de scener, som nu följa, äro interiörer ur familjen Garmans lif, och med beundransvärd . konst tecknas det hela så, att läsaren ständigt hänvisas till, hvad intryck alt detta skulle göra på Madeleine. När hon känner sig skygg för de stela