Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
72
ALEXANDER L. KIELLAND.

gående fordran på en människa, och här fortsättes ock Ibsens tanke af det yngre slägtet.


II.


Det ofvanstående är af gammalt datum. Det härleder sig från den tid, då Kielland ej hade skrifvit mer än sina tre småhäften och sin första roman. Jag skall i det följande söka komplettera bilden.

Det, som då först bör beaktas, när man från Garman & Worse går öfver till Arbejdsfolk, är det samband, som förefinnes mellan dessa två böcker. Det fans en krets i den först nämda, som Kielland i trots af sitt fina, aristokratiska väsende visat sig förstå, mer och hjärtligare än de flesta, som tala högt om folket och berömma sig af att vara af dess män. Det var firmans underhafvande, den lilla kretsen i Anders Begmands hydda med syflickan Marianne som ett slags föreningslänk mellan de båda skilda samhällslagren.

Man har sagt — för att genom en enkel osanning söka förringa dessa arbetens värde — att Kiellands framställning af de båda olika samfundslager, som betecknas med namnen: fattiga och rika, helt enkelt är ett upprepande af romantikens gamla sätt att gå till väga, när den gent emot de förderfvade högre stånden satte sina ädla röfvare och galerslafvar, sina fromma tjänare och änglalika synderskor. Kielland skulle hafva idealiserat arbetsklassen för att få tillfälle att så mycket skarpare angripa de bättre lottade.

Påståendet låter mycket antagligt, hälst man gent emot ett nytt är mycket benägen att kalla det