för ett gammalt i dålig förklädnad, när det alltid kräfves ett visst arbete för att förstå, hvari det nya och egendomliga består. Här är det dock lätt nog att finna.
Kielland har i sjelfva verket aldrig skildrat, hvad man med ett slagord kallat »den ädle arbetaren». Det fins i hela Kiellands diktning intet, som ens kan gifva anledning till en dylik förmodan. Tvärtom har han gjort alt för att skildra arbetaren sådan han är. Vi skola se till, hvad det är, som framkallat beskyllningen för idealisering.
Låt oss ett ögonblick dröja vid de figurer, han tecknat ur denna klass! Icke är väl just sällskapet i Anders Begmands hydda idealiseradt? Martin, som dricker, slåss och slår dank, emedan han aldrig dugat till något ordentligt, Gustaf Oskar Karl Johan Torpander, den svenske boktryckargesällen, som uppträder i den gripande scenen vid sin kärestas dödsbädd i lånade pantalonger och gråter i näsduken med Abraham Lincolns porträtt, eller Marianne själf, är kanske hon idealiserad? Ja, hon är det, ifall man inbillar sig, att hvarje kvinna, som fallit för en man, är dålig. Men eljest — hvad är hennes lif annat än den gamla vanliga historien? En lättsinnig pojke har förfört en flicka, hon får ett barn, familjen tystar ner saken genom att gifta henne med en kusk, som i rättan tid rymmer till Amerika, försedd med vederbörliga respenningar? Och hon lefver sedan kvar ensam. Är det så öfverdrifvet att skildra hennes lif som lidande? Är det osant, att det är som en mur, hvilken skiljer henne från dem, hon egentligen borde hafva
