under den period af ett viljelöst nedglidande, som är den närmast efterföljande. Men Kielland stannar där. Han låter henne dö — tämligen omotiveradt — och han låter oss höra dissonansen af julpsalmen, som klingar bland dem, som kunna vara lyckliga och glada. Men han låter henne dö, af samma orsak som han lät Kristine dö — för att slippa följa henne vidare. Det har ej legat i Kiellands intresse att utreda de psykologiska trådar, som leda dessa kvinnors senare öden. Han har velat visa, hvad som fört dem in, den ena i olycka, och den andra, om man så vill, i brott. Och däri har han lyckats.
Skipper Worse är ännu en tämligen ensamt stående företeelse i Kiellands produktion. Ingen bok har han skrifvit med så mycken ro, ingen är häller med så mycken säkerhet utarbetad. Där finnes ej den lidelse, som gaf kraft åt skildringarna i »Arbejdsfolk», ej häller den skärpa, som utmärkte »Garman & Worse». Därför har han ock här mera än någonsin lagt i dagen den humor, som i enskilda drag förekommer nästan i alla hans arbeten. För att styrka detta senare påstående, att det nämligen här ej är första gången Kielland är humorist, en sak, som ofta blifvit tämligen ensidigt förbisedd, behöfver jag blott erinra om, när unge-konsuln och hans broder i »Garman & Worse» profva vinflaskorna, Njædels Sortie ur departementet i »Arbejdsfolk» eller »fætter Hans’» personlighet.
Det, som ger »Skipper Worse» ett särskildt värde, är sambandet mellan den och »Garman & Worse». Det är intressant att hafva blifvit
