Jag har uppehållit mig något länge vid anklagelsepunkterna mot »Arbejdsfolk», emedan jag ansett, att man där mer än eljest varit orättvis.
»Else» kom som ett fullständigande af »Arbejdsfolk», skulle man nästan kunna säga. Där finnas till en god del samma idéer om de bättre lottade klassernas skuld gent emot dem, som i lifvets kamp på ett eller anvat sätt gå under. Och äfven här, vid skildrandet af en ung flickas nedsjunkande till sköka, återfinner man hos Kielland samma fina återhållsamhet vid det detaljerade utmålandet af det stygga. Jag påstår ej, att ett annat behandlingssätt af ämnet varit oberättigadt eller onödigt. Jag anför det blott som ett betecknande drag i och för uppfattningen af Kiellands hela karaktär.
Han sparar ej på färgerna, när det gäller att visa, hur Else kommer så långt utför det sluttande planet, att en vidare skildring blott skulle gälla olika grader i resan utföre. Han gifver med en för honom egendomlig blandning af djärf sanning i skildringen och förnäm elegans i stilen både de vttre påvärkningarna och de olika stadier, hennes inre människa passerar, innan hon kommer fram till den punkt, från hvilken ingen återgång är möjlig. Särskildt ypperlig är hans psykologiska analys, när det gäller att framhålla den egendomliga samvärkan af omständigheternas inflytande och hennes egen inre drift, samt den olika karaktär, denna drift äger under de olika skeden af förfall, under hvilka vi följa Else.
Men när han kommit till denna punkt, efter hvilken alt motstånd är slut, då stannar Kjelland. Goncourt eller Zola skulle hafva följt henne äfven
