män, som theras öfwerstar blifwa kunde, namngifwandes i synnerhet Carl Carlsson Gyllenhielm. Therpå fick Carl Carlsson, som war på skepsflottan för Stegeborg, Hertigens skrifteliga befalning av den 23 Septembris, at resa vp till Dalarna, och hafwa i följe med sig Peder Christersson, som hade Carl Carlssons Moder till Fru. Thesse begåfwo sig straxt på wägen åt Bergslagen. Men när de kommo in emot Wästerås[1] fingo the weta at Vplenningarna til häst ther lågo, och ärnade sig till Nerike, som war Hertigens Fursten döme, at ther sköfla och plundra. Therföre måste Carl Carlsson och Peder Christersson, som hade med sig ei mycket manskap ligga stilla, til thes Vplenningarne drogo hemåt sina färde. Tå bekommo Car Carlsson och Peder Christersson öpen wäg at obehindrade resa fram. Peder Christersson stannade på Wästerås Slott, och låg ther med några rotar knechtar i besettning. Men Carl Carlsson reste alt fort tit åt han ärnade sig och mötte 2 mil på andra sidan om Wästerås, några Dalekarlar, som gått vr lägret, the slagit wid Brunnebeck, at hemnas på några Kyrkio-Herdar, som de beskylte för förräderi och otrohet emot Hertigen. Hade ock illa hollit hus i Romferthuna[2] Prästegård hos Herr Bengt, som tå blef
- ↑ En gammal Biskopelig stad i Wästmannaland, ther och nu Landshöfdinga sätet är, et Kongl. Gymnasium och et Cronones Slott, som är mycket gätet vti gamla Historier. Stadens namn är sammandraget af Wästera-åhus, i.e. occidentalior remorum domus, i anseende til det Östra-århus, som warit ther, nu Upsala är. Om thenna staden, thes märkwärdigheter äldre och sednare, äro ei longo sedan 2. Disputationer vtkomne wid Academien i Upsala.
- ↑ Är en Kyrkia och Pastorat vti Norbergs bergslag i Wästmannaland, och ligger mit emellan Wästerås och Salberget vt med lands-wägen. The förbi resande hafwa wid thenna Kyrkia then beqwämlighet, at the kunna se wad klåckan är, efter ther är i Tornet vrwärk och wisare. På thenna Romfortuna Kyrkiogård är ock faseligit at se en benragla, af en, för monga år sedan död, menniskios kropp, hwilken på intet sätt kan ligga vnder jorden, eller vnder de andra benen i ben-kistan, vtan altid ligger ofwan på, ehuru man med tyngders påleggande af stockar och stenar åtskilliga resor thet budit til. Och hafwa Wederbörande warit så mycket sorgfälligare therom, at kunna gömma thetta asat vndan menniskors ögon, som thet ei annat kan, än förorsaka en starck rörelse och fasa hos åskådarena, efter raglan ännu är klädd med torkadt kött och skrunken hud, warandes ännu öfrigit en arm, lår och ben med en röd strumpa
