Knappast man tordes gå utom knuten:
Isbark och snöglopp ständigt det föll.
Ville man trotsa, fick man på truten,
Sjelfva Guds sol uppå afstånd han höll.
Dito på sjöar bojor han lade;
Hemskt från hvart tak hängde mördande spett.
Mulen och kulen, aldrig han hade
Ringaste tecken till mennisko-vett.
Efter hans pipa ingen nu dansar,
Rättnu man andas kan som förut.
"Våren är kommen. På sina kransar
Ängarna binda." Våldet är slut.
Nu kan man hänga pelsen i skrubben,
Lappskor och muddar på vind bära opp.
Sjelfvaste Flora dansar i stubben,
Fläktar i vinden sin blomstersalopp.
Våren är kommen, Glädjen och sången
Följa som eviga englar hans spår.
Sofven J, Skalder! Fram med basongen!
"Lärkorna sjunga: nu är det vår!"
Sorgen i hjertat ligger begrafven,
Smärtan, den otäckan, känner jag ej.
"Upp genom luften, bort öfver hafven”
Hör man ej annat än hipp och hurrej.
Sida:Utkiken.djvu/109
Den här sidan har korrekturlästs
103
