Den här sidan har korrekturlästs
13
Jag kan deröfver just ej sorgsen bli,
Ty mellan oss fanns aldrig sympati.
Snart öfversnöadt står mitt lilla bo.
Som björn i ide ligger jag i ro.
Och hände, sommardags, för fjesk och språng,
Att äta det fick bli en annan gång,
Så har jag nu så mycket mera skäl
Att äta opp quartalet och må väl.
Och skulle jag nu leds det minsta grand,
I nacken slår Apollo mig ibland.
Och skockas moln omkring mig någon gång,
Då slår jag mig på strängaspel och sång,
Tills det blir solsken i mitt bröst igen.
Nu vet du, hvad jag gör. Farväl, min Vän!
