Den här sidan har korrekturlästs
38
Guldsmidd och rik var hans kostym.
Ett skoft som Jemtlands jägar-plym,
Och blodröd kam och dito krås,
Och artig var han, det förstås.
Man undrade också ej på,
Hvar höna stod på tå.
Och käck i kärlek och kabal:
Det var ej värdt för en rival
Att sticka dit. Då brann som kol
Hans blick, och sporren högg som stål.
På Carl den Tolfte bråddes han:
Han föll, om han ej vann.
"Men bäst han sjöng, och bäst han brann",
För en lönmördare, som han,
Till jorden föll han blek och kall.
Och sen, hvad lär oss detta fall,
Om ej på denna jordens ö
Att tuppar också dö?
Han dör — men skall han ock uppstå?
Det tror jag, gudskelof; ej på.
Då vore himlens: sällhet slut,
Man fick ej nattro en minut:
