I ”Kongsemnerne” låter Ibsen Haakon Haakonsön framställa sin stora kungstanke om norrmännens samling:
”Norge er et rike. Det skal bli et folk. Trönder stod mot Vikværing, Agderværing mot Hordalænding, Haalöig mot Sogndöl. Alle skal vite med sig selv og skjönne at de er et.” — — —
Men Skule Jarl svarar:
”Ugjörligt! Slik melder aldrig sagaen om för!”
Och senare svarar Paal Flida detsamma ännu grundligare: ”Det er ikke gjörlig, fordi Vikværingen er Vikværing og Trönderen Trönder, og fordi sagaen ikke melder om slikt, og fordi det alltid har været saa.”
Så svarar den konservative alltid. Han ser bara forntiden, och den del av nutiden som utgör en fortsättning av forntiden. Framtiden kan han icke se — ja icke ens det som pekar hän på framtiden — — — Det är just därför han är konservativ. Den som icke kan se framför sig, törs ju icke flytta fram foten, törs icke gå på andra än de trampade stigarna. Nya vägar, nya tankar äro så främmande för honom, att han ryggar tillbaka och stannar.
I ”Mellem Slagene” lägger Björnson detsamma i kung Sverres mun:
”Det er vanen som er deres herre.”
Ja, vanan är världens största makt. Den härskar över alla, och intet är tyngre än att kämpa emot den. Banbrytare det är att först och främst vara vanbrytare. Och den som försöker sig på det skall i alla tider få höra om igen hertig Skules ord:
”Omöjligt, herre. Sagan förmäler icke om dylikt förr.”
