Viljan till att underkuva varandra eller riva ifrån varandra är ständigt tillfinnandes. Och man törs aldrig underlåta rustningarna till försvar, som ofta göra freden ännu mera tryckande och ödeläggande för inre välfärd än kriget självt. Men mot detta är intet annat medel möjligt än folkrätt som bygges på allmän lag, stödd av makt, som varje stat måste underkasta sig enligt analogi av den borgerliga rättens eller statsrättens enskilda människor.”
Han tillägger, att han anser ”en sådan allmän folkstat som möjlig i praktiken. Den kan existera, — — — ”Det som av förnuftsgrund må gälla som teori, det gäller också i praktiken.”
Samma tanke ha just de ädlaste andar slutit sig till. Skalder sådana som Schiller och Viktor Hugo, hos oss Wergeland och Björnson, tonsättare sådana som Beethoven i sin 9:e och Wagner i ”Rienzi” ha lovsjungit denna ”bessre Zeit”.
Men den tidens ingång, denna ”bättre tid” har sorgligt nog låtit vänta på sig — och nu synes den för många vara avlägsnare än någonsin. Och dock är, som jag sade i början, just det som sker i våra dagar det första stora beviset för, att den bättre tiden både kan och skall komma.
•
Det heter i skriften: ”Detta onda och klentrogna släkte söker ett tecken.” Och det slår just in här. Människosläktet har icke velat tro på något världsförbund mot kriget. Sagan har ju icke berättat om
