huru den har kunnat uppehållas, nämligen med makt bakom rätten — utan de bygga den bara på rotlöst svärmeri.
Det finnes ju i alla tider svärmare, snälla och beskedliga svärmare, som tro, att alla människor kunna förändras och bli änglar, att vi kunna nå fram till världsfreden bara med bön och fromma önskningar, och att det staterna emellan går an att avväpna utan den ringaste lagenliga garanti mot överfall. De tro att det kan skapas en effektiv världsdomstol utan makt bakom rätten! Eller ock inbilla de sig att det staterna emellan skall förslå med att bruka socialt moraliskt tryck på den stat, som icke vill gå rättens väg utan maktens![1] Lyckligtvis finnes det andra, som äro klokare. Till min glädje har ett upprop från alla länder om varaktig fred i dessa dagar undertecknats av norska män och kvinnor ur alla partier, bl. a. även av socialister, och i detta upprop kräves som sista medel att trygga freden:
”Staterna skola förplikta sig till gemensam diplomatisk eller ekonomisk aktion eller till
- ↑
Betecknande för dessa svärmares mängd och inflytande är,
att kvinnornas kongress 1915 i Haag nöjt sig med att uppsätta
följande punkt som garanti för brott mot rättegångskravet för
alla stater:
”Kvinnokongressen — — — beder alla nationers regeringar all komma överens om att öva socialt, moraliskt och ekonomiskt tryck på varje land, som ämnar gripa till vapen i stället för att hänskjuta sin sak till medling eller skiljedomstol.”
Att bruka annan makt mot våldsstaten ville de alltså icke höra talas om. Det föreslogs, isynnerhet från de norska delegerade, att punkten skulle innehålla icke bara detta om moraliskt och ekonomiskt tryck, utan även om bruk av polismakt, när det behövdes. Men det vann icke majoritet.
