själv, straffbar. — Vi behöva icke längre ge premier till den som låter bli.
I våra germanska förfäders dagar var det på samma sätt med dråp — det fanns från början inget straff — bara blodshämnd. Men efter hand som denna blodshämnd utbredde sig i samhället och krävde allt flera offer, blev tillståndet olidligt — och så började man införa ”bot” för dråpen, ”mansbot”. Men det var inget straff, det var bara bot, d. v. s. ersättning. Det visade sig framför allt i att boten icke rättade sig efter gärningen utan efter den dräptes värde. För en dräpt hövding måste betalas den största boten, för en fri bonde något mindre, för en torpare ännu mindre och allra minst för en träl. Ja, det betalades mindre för en svag träl än för en stark och duktig. Däremot var boten lika stor antingen dråpet var det mest överlagda mord eller hastigt dråp eller bara berodde på vårdslöshet. Ja, t. o. m. en absolut otillräknelig olyckshändelse var belagd med samma mansbot, — om man t. ex. föll ned av taket och dräpte en man i fallet!! Det dröjde länge innan boten övergick till att bli straff, så att straffets storlek blev beroende på gärningens art.
På samma sätt ha också årtusenden gått innan samhället införde lag och skiljedom i egendomsträtor och satte makt bakom rätten. Nu är det ju för länge sedan fastslaget, att en dom som saknar exekutionsklausul icke kan betraktas som en ordentlig dom. Och nu ha vi alltså både straff för all självtagen rätt — undantagandes i lönetvister — och myndigheter i samhället icke bara att effektuera
