WILLIAM M. THACKERAY
dystra ort döden ständigt synes härska.[1] Luckorna till fönstren i första våningen av sir Fox' hus voro stängda, medan de för matsalen däremot voro till en del öppnade och persiennerna nätt inhöljda i gamla tidningar.
John, stalldrängen, som ensam hade kört miss Sharp, brydde sig icke om att stiga ned för att ringa på klockan, utan bad ett förbigående mjölkbud att hjälpa honom därmed. Då klockan ringde, visade sig ett huvud i öppningen mellan matsalsluckorna, och porten öppnades av en karl, klädd i grå knäbyxor och damasker, en smutsig gammal rock, en flottig gammal halsduk, vriden omkring den håriga halsen, samt med ett skinande kalt huvud, ett rödbrusigt ansikte, ett par blinkande, grå ögon samt en ständigt flinande mun.
— Är det här sir Fox Crawleys hus? sade John från kuskbocken.
— Jo, är det så! svarade mannen vid porten med en nick.
— Lyft då ned de här kappsäckarna, sade John.
— Lyft ned dem själv! svarade portvakten.
— Ser ni inte, att jag inte kan lämna hästarna! Kom och hjälp mig, min hedersvän, så ger er miss här nog litet drickspengar, sade John med ett gapskratt, ty han var icke längre aktningsfull mot miss Sharp, eftersom hennes förbindelse med familjen var avbruten och hon vid sin avresa icke hade givit någonting åt tjänstfolket.
Den skallige mannen tog vid denna uppmaning händerna ur byxfickorna, trädde fram, lade miss Sharps kappsäck på ryggen och bar den in i huset.
— Var god och tag den här korgen och schalen och öppna porten, sade miss Sharp och steg ur vagnen i högsta förtrytelse. Jag ska skriva till mr Sedley och underrätta honom om ert uppförande, sade hon till drängen.
— Gå på med det! svarade karlen. Jag hoppas att ni inte glömt någonting, miss! Ni har väl skaffat er miss Amalias klänningar, eftersom kammarjungfrun annars
- ↑ En avlidens vapensköld upphänges nämligen, under någon tid efter hans död, i kyrkan eller på hans hus. Ö. a.
94
