WILLIAM M. THACKERAY
ögonblick in med en pipa och litet tobak i en strut, vilka saker hon hade blivit skickad att hämta en minut före miss Sharps ankomst, och hon räckte dem nu till sir Fox, som hade slagit sig ned vid brasan.
— Var är öret jag skulle ha tillbaka? sade han. Jag gav er tjugufem öre och skulle ha ett tillbaka. Var har ni det, gamla Tinker?
— Se där är det! svarade mrs Tinker, i det hon kastade myntet på bordet. Det är bara baroneter, som fråga efter ören.
— Ett öre om dagen gör tre riksdaler och sextiofem öre om året, svarade parlamentsledamoten. Den, som inte tar vara på öret, får aldrig riksdalern, gamla Tinker.
— Ni kan vara säker om, att det är sir Fox Crawley, unga fruntimmer, eftersom han knusslar på öret, sade mrs Tinker buttert. Ni ska snart komma att känna honom bättre.
— Och inte tycka sämre om mig för det, miss Sharp, sade den gamle herrn med en nästan artig min. Jag måste vara rättvis, innan jag är frikostig.
— Han har aldrig i sitt liv skänkt bort ett öre, brummade Tinker.
— Nej, och aldrig kommer jag att göra det heller, det strider mot mina grundsatser. Gå och hämta en stol till från köket, Tinker, ifall ni vill sitta, och sen ta vi oss en bit.
I detsamma stack baroneten en gaffel ned i pannan och fångade därutur upp ett stycke ränta och en lök, vilka han delade i ungefär lika portioner och varav han åt tillsammans med mrs Tinker.
— Ser ni, miss Sharp, när jag inte bor i staden, så lever mrs Tinker på kostpengar, men när jag är i staden, så äter hon med husfolket. Hi, hi, hi! Jag är riktigt glad att inte miss Sharp är hungrig, är inte ni det också, Tinker? och därmed angrepo de den tarvliga supén.
Efter måltiden började sir Fox Crawley att röka sin pipa, och då det blev alldeles mörkt, tände han danken i den smala tennstaken, tog ur en bottenlös ficka upp en
96
