VÄRLDSMARKNADEN
ofantlig massa med papper och började att läsa dem och ordna dem.
— Jag är här i juridiska angelägenheter, sade han till miss Sharp, och därav kommer det, att jag i morgon har det nöjet att få en så vacker reskamrat.
— Han är alltid här i sådana angelägenheter, sade mrs Tinker och fattade portermuggen.
— Kom ihåg att vi dricka varannan gång, sade baroneten. Ja, min unga vän, Tinker har fullkomligt rätt: jag har förlorat och vunnit flera processer än någon man i England. Se här ser ni: Crawley, baronet, mot Snaffle. Honom stukar jag, så sant mitt namn är Fox Crawley. Här ha vi Podder och en annan mot Crawley, baronet. Så ha vi Snaily sockenbor mot Crawley, baronet. Jag trotsar dem att kunna bevisa, att det är en allmänning; sträckan är min. Den hör inte mera till sockenallmänningen än er eller Tinker här. Jag ska vinna saken, om den än skulle kosta mig tusen guinéer. Se igenom papperen, om det roar er, min unga vän. Skriver ni en god handstil? Ni ska få göra gagn, när vi komma till Drottningens Crawley, lita på det, miss Sharp. Sen gumman mor mins död behöver jag någon som hjälper mig.
— Hon var lika elak som han, sade Tinker. Hon knusslade med varenda en av dem hon handlade med och avskedade fyrtioåtta betjänter på fyra år.
— Hon var noga om sitt — mycket noga, sade baroneten helt enkelt och obesvärat, men hon var mig till stor nytta och besparade mig en inspektor.
I denna förtroliga ton fortsattes konversationen en god stund till den nya guvernantens stora förlustelse. Antingen sir Fox Crawleys egenskaper voro goda eller dåliga, så dolde han dem åtminstone icke på ringaste sätt. Han talade oupphörligt om sig själv, stundom i den råaste och simplaste Hampshiredialekt, stundom åter i en världsmans ton. Slutligen önskade han miss Sharp en god natt, sedan han sagt till, att hon skulle vara färdig klockan fem på morgonen.
— Ni kommer att sova tillsammans med Tinker i natt,