Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


INLEDNING.

William Makepeace Thackeray (1811—1863) var född i Calcutta och son till en högre ämbetsman i Ostindiska kompaniets tjänst. Han kom tidigt till hemlandet, studerade vid universitet i Cambridge och begav sig därefter på resor till kontinenten, varunder han bl. a. besökte Goethe i Weimar. Sin ansenliga förmögenhet förlorade han, delvis på grund av hasardspel och slösaktighet, delvis på grund av sin godtrogenhet. Vis av skadan och rik på erfarenhet, förvärvade Thackeray sitt uppehälle genom litterär och konstnärlig verksamhet ; hans teckningar och karikatyrer voro länge lika uppskattade som hans kvicka och humoristiska skildringar ur franskt och engelskt sällskapsliv samt hans parodier på ihåliga litterära moderiktningar. Hans lugna och kloka sanningskärlek, hans oförvillade, allt genomskådande blick på olika former av flärd och fåfänga gjorde honom redan till en betydande författare.

Men det var först då han 1846—48 publicerade de av honom själv illustrerade månadshäftena av den stora romanen Vanity Fair, som det blev uppenbart, att han hörde till världslitteraturens mästare. Han kände sig som lärjunge till Fielding, och han ville ge en realistisk bild av världen; det är därför han kallade sitt verk "en roman utan någon hjälte", ty han utgick från sin erfarenhet, att hjältarna voro tunnsådda i verkligheten. Av de båda kvinnliga huvudpersonerna är den ena, Rebecka Sharp, en ovanligt begåvad, graciös, uppfinningsrik person, i sin art nästan snillrik, men en fullkomligt hård och hjärtlös egoist, i stånd till nästan vilken förbrytelse som helst. Den andra, Amalia, är rörande genom sin kvinnliga hängivenhet och sin godhet, men hon är en smula inskränkt och passiv. Den klara konsekvens, varmed denna rollfördelning genomförts, är ett bevis på Thackerays illusionslösa och nyktra syn. Han sympatiserar med Amalia, men idealiserar henne icke; han beundrar Rebecka, men förlåter henne icke.


5