WILLIAM M. THACKERAY
TIONDE KAPITLET.
Miss Sharp börjar att skaffa sig vänner.
Nu då Rebecka hade blivit medlem av den älskvärda familj, vars porträtt vi tecknat på de föregående bladen, blev det helt naturligt hennes plikt att ställa sig väl med sina välgörare och så mycket som möjligt söka att tillvinna sig deras förtroende. Vem kan väl annat än beundra denna förmåga av tacksamhet hos en värnlös flicka, och om någon ringa grad av egennytta ingick i hennes beräkningar, vem kan väl säga annat än att hennes klokhet var fullkomligt berättigad?
— Jag står allena i världen, sade den stackars värnlösa flickan. Jag har inte någonting att motse, utom vad mitt eget arbete kan inbringa mig, och under det att det lilla rödkindade kräket Amalia, som inte har hälften av mitt förstånd, har sina tiotusen pund och ett gott parti i kikaren, har stackars Rebecka (och mitt yttre är vida fördelaktigare än hennes) endast sig själv och sitt goda huvud att lita på. Nå ja, låt oss se till huruvida inte mitt goda huvud kan skaffa mig en hygglig utkomst och om jag icke en vacker dag kan visa miss Amalia min verkliga överlägsenhet över henne. Inte för att jag hyser någon ovilja mot stackars Amalia: vem kan väl hysa ovilja mot en så oskadlig och godhjärtad varelse? — men i alla fall skulle det vara en glad dag, då jag kunde intaga en plats över henne ute i världen, och varför skulle jag väl i det hela taget inte kunna göra det?
På sådant sätt var det som vår lilla romantiska vän formade sina framtidsdrömmar — och vi böra icke taga illa vid oss över att i alla hennes luftslott en man var den förnämste inbyggaren. Vad annat ha väl unga damer
124
