Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/138

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

vändning. Du måtte väl aldrig vara nog enfaldig att vilja låta tretusen pund om året gå från familjen.

— Vad är väl pengar mot våra själar? genmälte mr Crawley.

— Du menar, att det inte är åt dig, som den gamla damen kommer att lämna sina pengar? svarade hans far; och vem kan väl veta vad mr Crawley verkligen menade?

Gamla miss Crawley hörde tydligen till de förtappade. Hon hade ett trevligt litet hus i Park Lane, och som hon åt och drack en hel hop för mycket under säsongen i London, begav hon sig under sommaren till Horrowgate eller Cheltenham. Hon var den mest gästfria och muntra bland alla gamla mör och hade varit en skönhet i sina dagar, sade hon. (Såsom vi väl veta, ha alla gamla damer en gång varit skönheter.) Hon var en bel esprit och en förskräcklig radikal för den tiden. Hon hade varit i Frankrike (där Saint Juste påstods ha ingivit henne en olycklig passion) och tyckte sedan dess om franska romaner, fransk kokkonst och franska viner. Hon läste Voltaire och kunde Rousseau utantill; talade mycket lättvindigt om äktenskapsskillnad och mycket energiskt om kvinnans rättigheter.

Denna hedervärda gamla dam fattade tycke för Rawdon Crawley. Då denne var en ung gosse, skickade hon honom till Cambridge (eftersom hans bror var i Oxford), och då den unge mannen blev av nämnda universitets myndigheter uppmanad att avlägsna sig därifrån efter en tvåårig vistelse därstädes, köpte hon honom fullmakt såsom officer vid livgardet.

Denne unge man var en fulländad och ryktbar dandy eller man på modet. Att boxas, jaga råttor, spela boll och köra spann var den tiden på modet bland vår engelska aristokrati, och han var mästare i alla dessa ädla konster. Och ehuru han hörde till livtrupperna, vilka, då det var deras plikt att samla sig omkring prinsen-regenten, ännu icke hade fått visa sin tapperhet mot fiender i främmande land, hade han dock redan (i anledning av spel, varav

130