WILLIAM M. THACKERAY
TOLFTE KAPITLET.
Helt och hållet ett sentimentalt kapitel.
Vi måste nu taga farväl av Arkadien och de älskvärda personer som där utöva de lantliga dygderna, och resa tillbaka till London för att höra vad som blivit av miss Amalia.
— Vi fråga inte efter henne för ett öre, skriver någon okänd kvinnlig korrespondent med en vacker liten handstil. Hon är så fadd och smaklös, och tillägger några flera vänliga anmärkningar i samma syfte, vilka jag aldrig ens skulle ha omnämnt, om de icke i själva verket utgjorde en så stor komplimang mot den unga dam de röra.
Har den högtärade läsaren i sin erfarenhet av sällskapslivet aldrig hört dylika anmärkningar av älskvärda kvinnliga vänner, vilka alltid undra vad man egentligen kan se för intagande hos miss Smith, eller vad i all världen kunde förmå major Jones att fria till den där enfaldiga, obetydliga, sippa miss Tomson, som icke har någonting annat än sitt vaxdocksansikte att skryta med? Vad ligger väl i det hela taget i ett par röda kinder och blå ögon? fråga dessa kära moralister och antyda visligen, att snillets gåvor, intelligenta talanger, fruntimmerskunskap i botanik och geologi, en liten vacker färdighet att skriva vers, förmågan att exekvera skramlande sonater à la Hertz och så vidare äro vida mera värderika prydnader för ett fruntimmer än dessa flyktiga behag, vilka om några få år oundvikligen måste blekna och vissna. Det är sannerligen riktigt uppbyggligt att höra fruntimmer spekulera över skönhetens värdelöshet och ringa varaktighet.
Men ehuru dygd är någonting bra mycket vackrare,
152
