WILLIAM M. THACKERAY
tecken att döma lika stupid som de ansågo henne vara. Hon sökte pliktskyldigast att hålla av dem såsom systrar till hennes tillkommande man. Hon tillbragte hela förmiddagar hos dem, de längsta och tråkigaste i hennes liv. Hon åkte helt stel och högtidlig i deras stora familjevagn tillsammans med dem och miss Wirt, den skinntorra vestalen, deras guvernant. De förde henne till konserter för klassisk musik såsom till en förströelse och till katolska mässan och till S:t Paulskyrkan för att se barnhusbarnen, där hon knappast vågade bli rörd av sången som barnen sjöngo, till den grad var hon rädd för sina kära väninnor. Deras hus var komfortabelt, deras pappas bord rikt och präktigt, deras umgänge högtidligt och elegant; deras aktning för sig själva var ofantlig; de hade den förnämsta bänken i hittebarnskyrkan; alla deras levnadsvanor voro högtidliga och regelbundna, och alla deras nöjen odrägligt tråkiga och anständiga. Efter varje besök av Amalia (och hur glad var hon icke då de väl voro överståndna!) frågade miss Osborne och miss Maria och miss Wirt, guvernanten-vestalen, varandra med stegrad förundran: — Vad i Herrans namn kan väl George finna hos den där varelsen?
— Hur kommer sig detta? utbrister måhända någon kritisk läsare. Hur kommer det sig att Amalia, som hade en sådan mängd vänner i skolan och var så allmänt omtyckt där, nu, då hon kommit ut i världen, blir så ringa uppskattad av sitt eget skarpsinniga kön? Min bäste herre, det fanns inga karlar i Miss Pinkertons skola, med undantag av den gamle dansmästaren, och ni vill väl inte, att flickorna skulle råka i oenighet för hans skull? Då deras vackre bror George skyndade bort strax efter frukosten och åt middag borta ett halvt dussin gånger i veckan, var det icke underligt, att de försummade systrarna kände en liten förtrytelse. Då unge Bullock (medintressent i bankirfirman Hulker, Bullock & C:o, Lombard Street), som under de två sista säsongerna hade gjort sin kur för miss Maria, rentav anhöll att få dansa kotiljongen med Amalia, kunde ni väl då vänta, att den förstnämnda
154
