WILLIAM M. THACKERAY
en smula av hans blygsamhet, Maria, svarade den äldre systern med en knyck på nacken.
— Blygsamhet! Tafatthet menar du säkert, Jane? Jag önskar inte, att Fredrik måtte trampa hål i min muslinsklänning, såsom kapten Dobbin gjorde i din hos mrs Perkins.
— I din klänning, ha, ha, ha! Hur kunde han väl göra det? Dansade han inte med Amalia?
Saken var den, att då kapten Dobbin rodnade så och såg så tafatt ut, erinrade han sig en omständighet, vilken han icke ansåg nödvändig att meddela de unga damerna, nämligen att han redan hade varit på besök i mr Sedleys hus, naturligtvis under förebärande av att vilja träffa George, och att George icke var där, utan endast stackars lilla Amalia, som med en tämligen sorgsen uppsyn satt vid salongsfönstret och efter litet enfaldigt prat vågade fråga om det var någon sanning i ryktet om att regementet snart skulle få order att bryta upp och avgå till utlandet, och om kapten Dobbin hade sett mr Osborne i dag?
Regementet hade ännu icke fått order att bryta upp, och kapten Dobbin hade icke sett George. Han är sannolikt hos sina systrar, sade kaptenen. — Ska jag gå och hämta den dagdrivaren? Och därpå räckte hon honom vänligt och tacksamt sin hand, och han gick tvärsöver torget, och hon väntade och väntade, men någon George kom icke.
Stackars lilla ömma hjärta! och så fortsätter det att hoppas och klappa och längta och tro. Som ni ser, är det ett liv som just icke är mycket att tala om. Det finns däri icke mycket av vad ni kallar händelser. Endast en enda känsla hela dagen om — när skall han komma? — endast en enda tanke att somna och vakna vid. Jag tror att George spelade biljard med kapten Cannon vid Swallow Street vid samma tid som Amalia frågade kapten Dobbin om honom, ty han var en glad och munter ture, var gärna i trevligt sällskap och ovanligt hemmastadd i alla spel som fordra skicklighet.
En gång, då han icke visat sig på tre hela dagar, tog
156
