WILLIAM M. THACKERAY
ty George måste naturligtvis uppvakta sin chef och kunde icke alltid få permission från Chatam, och han måste besöka sina vänner och sina systrar och vara med i sällskapslivet, då han var inne i London (han som var en sådan prydnad för varje sällskap!), och då han vistades vid sitt regemente var han alltför trött för att skriva långa brev. Jag vet var hon förvarar sin brevpacke och kunde smyga mig in och ut i hennes rum likt Jachimo, ifall icke detta vore en simpel roll. Nej, jag vill endast agera månsken och kasta en menlös blick bort till sängen, där trohet, skönhet och oskuld ligga och drömma.
Men om Osbornes brev voro korta och på soldatmaner, måste det erkännas, att i händelse miss Sedleys brev till mr Osborne skulle avtryckas, skulle denna roman komma att växa ut till en sådan mängd delar, som icke ens den mest sentimentale läsare skulle kunna uthärda; att hon icke blott fyllde stora pappersark, utan skrev även, med den mest förvånande envishet, härs och tvärs över dem; att hon utan minsta skonsamhet skrev av hela sidor ur poetiska arbeten, att hon strök under ord och meningar med ett riktigt vilt eftertryck och att hon med ett ord visade sitt tillstånds vanliga symtom. Hon var icke någon hjältinna; hennes brev voro fulla av omsägningar, hon skrev stundom icke så alldeles grammatikaliskt och tog sig i sina verser varjehanda friheter med metern. Men ack, mina damer, om ni aldrig skulle tillåtas att röra hjärtat i trots av syntaxen och icke skulle kunna bli älskade förrän ni kände skillnaden mellan trimeter och tetrameter, måtte då hellre all poesi gå rakt åt fanders och varje skolmästare ömkligen omkomma!
162
