Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/175

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

nästa månad, då jag vet att min far kommer att ge mig en hygglig summa, och så ska jag be Heavytop om permission och fara in till staden och besöka Amalia i morgon. Se så, är du nu nöjd?

— Det är omöjligt att länge vara ond på dig, George, sade den godlynte kaptenen, och vad pengarna angår, gamle gosse, så vet jag ju att du skulle dela din sista shilling med mig, ifall jag vore i behov därav.

— Ja, fördöme mig skulle jag inte det, Dobbin! sade George med största frikostighet och ädelmod, ehuru han i förbigående sagt aldrig hade någonting att vara av med.

— Jag önskar bara att du hade rasat ut, George. Om du hade sett stackars lilla miss Amalias ansikte, när hon frågade mig efter dig häromdagen, skulle du ha slängt de välsignade biljardbollarna för hin i våld. Gå och trösta henne, din skalk. Gå och skriv ett långt brev till henne. Gör någonting som kan få henne att känna sig lycklig, det behövs inte mycket.

— Jag tror verkligen att hon är fanken så betagen i mig, sade löjtnanten med en självförnöjd min och gick för att sluta aftonen tillsammans med några glada kurrar i officersmässen.

Under tiden satt Amalia vid Russell Square och såg på månen, som lyste på denna fridfulla fläck, likaväl som på Chatamkasernen, där löjtnant Osborne var förlagd, och tänkte på vad hennes hjälte nu möjligen kunde taga sig för. Kanske, tänkte hon, visiterar han posterna, kanske bivackerar han, kanske sitter han vid någon sårad kamrats säng eller studerar han krigskonsten uppe på sitt ensliga rum. Och hennes hjärtliga tankar flögo åstad, som om de varit änglar och haft vingar, och ilade nedåt floden till Chatam och Rochester och sökte att titta in i kasernen där George var.

Vid närmare övervägande tror jag att det var så gott att portarna voro stängda och att skiltvakten icke tillät någon att passera, så att den stackars lilla oskuldsvita ängeln icke kunde höra de sånger, som de där unga männen skrålade vid sin viskypunsch.


167