Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

glädje att bygga och kuttra, torde kanske redan vara märkt och måhända snart ramla med ett dån. Vilken gammal, gammal liknelse det är, den mellan människan och trädet!

Emellertid kysste George henne mycket vänligt på pannan och de strålande ögonen och var mycket nådig och god, och hon tyckte att den där diamantnålen i hans skjortbröst (vilken hon aldrig förr hade sett honom bära) var den vackraste prydnad hon någonsin skådat.

Den uppmärksamme läsaren, som märkt vår unge löjtnants föregående beteende och lagt på minnet det korta samtal, han helt nyligen hade haft med kapten Dobbin, har möjligen kommit till vissa slutsatser rörande mr Osbornes karaktär. Någon cynisk fransman har yttrat, att det är två personer i ett kärleksförhållande: den ena, som älskar, och den andra, som är nog nedlåtande att mottaga en sådan hyllning. Kanske är kärleken tillfälligtvis på mannens sida, kanske också på fruntimrets. Måhända har någon bedårad älskare härförinnan tagit känslolöshet för blygsamhet, slöhet för jungfrulig tillbakadragenhet, ren tomhet för ljuv blyghet, kort sagt, tagit en gås för en svan. Måhända har någon av mina förälskade kvinnliga läsarinnor utstyrt en åsna i sin egen inbillnings glans och härlighet, beundrat hans råhet såsom manlig enkelhet, betraktat hans stupiditet såsom majestätisk värdighet och behandlat honom såsom den glänsande feen Titania behandlade en viss vävare i Aten. Jag tror att jag sett sådana misstag försiggå i världen. Säkert är i alla händelser att Amalia trodde sin tillbedjare vara en av de ädlaste och ståtligaste männen i landet, och det är möjligt att löjtnant Osborne tänkte på samma sätt.

Han var en smula vild, men hur många unga män äro icke det, och tycka icke flickor mera om en utsvävande sälle än om en mes och en stackare? Han hade ännu icke stångat hornen av sig, men han skulle snart göra det och lämna armén, nu sedan fred var sluten, det korsikanska vidundret instängt på Elba, förhoppningen om befordran följaktligen stäckad, och ingen utsikt lämnad

169