WILLIAM M. THACKERAY
andra tre damerna telegraferade till varandra med ögonen. Den lydiga klockan i de lägre regionerna började att ringa anmälningen till middagsmålet. Sedan ringningen upphört, stoppade familjefadern händerna i de stora bakfickorna på sin stora blå frack med blanka knappar och gick, utan vidare anmälning, allena utför trappan, blängande buttert över axeln på de fyra kvinnfolken.
— Jag undrar vad det nu kan vara? frågade den ena den andra, i det de reste sig upp och trippade sedesamt bakefter husets herre.
— Jag förmodar att fonderna falla, viskade miss Wirt, och så följde detta nedtystade kvinnliga sällskap, skälvande och under tystnad, sin mörke ledare. De intogo tigande sina platser. Han brummade fram en bön, som lät lika bister som en förbannelse. De stora silverlocken över faten togos bort. Amalia darrade på sin plats, ty hon satt närmast den förfärlige mr Osborne och allena på sin sida av bordet — tomrummet åstadkommet genom Georges frånvaro.
— Soppa? säger mr Osborne i en gravlik ton, i det han griper om sleven och fäster sina ögon på henne, och sedan han lagt för henne och de övriga, talade han icke ett ord för en stund bortåt.
— Tag bort miss Sedleys tallrik, sade han slutligen. Hon kan inte äta soppan — och inte jag heller. Den är avskyvärd. Tag bort soppan, Hicks, och kör kokerskan på dörren i morgon, Jane.
Sedan mr Osborne slutat sina anmärkningar om soppan, gjorde han några få korta anmärkningar rörande fisken, ävenledes av en vresig och satirisk art, och förbannade Billingsgate[1] med en kraft och ett eftertryck, som voro värdiga denna plats. Därefter sjönk han tillbaka i tystnad och sväljde åtskilliga glas vin, med en allt mer och mer bister uppsyn, till dess en rask knackning på porten förkunnade Georges ankomst, då envar började hämta nytt mod.
- ↑ Fisktorget, vars språk i allmänhet är mera mustigt än fint. Ö. a.
172
