Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/181

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

Han kunde icke komma förr. General Daguilet hade låtit honom vänta på kommandoexpeditionen. Det var detsamma med soppan och fisken. Ge honom vad som helst — han frågade icke efter vad. Präktig lammstek — präktigt allting!

Hans goda lynne bildade en stark motsats mot faderns stränghet, och han pratade oupphörligt under middagens lopp, till allas förnöjelse och särskilt till förnöjelse för en, vars namn vi icke behöva nämna.

Så snart de unga damerna hade undanstökat apelsinen och vinglaset, vilka utgjorde det vanliga slutet på de dystra banketterna i mr Osbornes hus, gavs signalen till avsegling upp till salongen, och alla stego upp och avlägsnade sig. Amalia hoppades att George snart skulle följa efter dem dit. Hon började spela några av sina favoritvalser (då nyss importerade) på det stora med väldiga skulpterade ben och med läderfodral försedda pianot i salongen där ovanför. Men detta lilla konstgrepp förde honom icke dit upp. Han var döv för valserna; de blevo allt svagare och svagare; den gäckade pianisten lämnade slutligen instrumentet, och ehuru hennes tre vänner utförde några av de högljuddaste och mest briljanta styckena i sin repertoar, hörde hon icke en enda ton, utan satt och tänkte och anade ont. Gamle Osbornes buttra min, som alltid var förfärlig, hade aldrig förr förefallit henne så dödsbringande. Hans ögon följde henne ut ur rummet, som om hon gjort sig skyldig till något ont. Då man bjöd henne kaffe, ryckte hon till, som om det varit en giftblandning som taffeltäckaren, mr Hicks, ämnade bjuda henne. Vad var det för en hemlighet, som låg och lurade i bakgrunden?… Ack, de kvinnorna! De smeka och omhulda sina onda aningar och klema mest med sina värsta tankar, alldeles som de göra med sina vanskapta barn.

Den buttra minen i det faderliga anletet hade även gjort ett oroligt intryck på George Osborne. Med sådana ögonbryn och en så avgjort gallsjuk min, hur kunde det väl vara möjligt att få gubben att punga ut med den

173